Fina Ni!
Så skönt att vara här igen, äntligen!
Först och främst vill jag passa på att bättre sent än aldrig tacka var och en av Er som tog sig igenom senaste inlägget och för den värmande och styrkande responsen. Ni är dunderunderbara!
Det här inlägget blir nog också långt, och kanske även tungt att ta in, men jag hoppas att Ni ska finna någon sorts framtidshopp också mellan raderna, för mig, Er, och kanske till och med någon av Era nära och kära. Vi får se...
Som en del av Er redan vet tvingades jag från första maj i år skiljas från Brukarkooperativet som assistansanordnare. Jag är tacksam för de 23 år jag fick i kooperativet och så himla glad för de assistenter jag fick med mig därifrån till det nya bolaget. Ändå var att bli uppsagd som brukare något av det tyngsta jag varit med om hittills i livet. Jag borde kanske anat och sett det komma, men för mig kom det, helt ärligt, som en stor chock och ett bra tag efteråt kunde jag inte leva mer än max en dag i taget. Jag är fortfarande djupt påverkad av allt som hände och händer, men jag börjar kunna ha någon form av framtidstänk då och då. Hursom; Tänkte försöka berätta i korta drag vad uppsägningen kom sig av utan att peka ut någon eller slå alltför hårt på mig själv. Vi får se hur det går... :)
När jag rekryterar assistenter struntar jag i många yttre faktorer, såsom ålder, kön, utbildning och så vidare. Den semisambo jag vill välja behöver däremot vara okej med katter och hundar, prata hyfsad svenska och klara av countrymusik. Men framförallt; Den beryktade personkemin behöver stämma! Den semisambo jag vill välja behöver kunna tala för sig, och vi behöver känna oss avslappnade tillsammans. Jag behöver någotsånär kunna uttrycka mig som jag brukar utan att vara rädd att såra. Jag försöker alltid ha en mjuk framrtoning, men har inte oändligt med tålamod eller energi att alltid uttrycka mig "korrekt" i allas böcker. Och här var utmaningen i kooperativet. Mina personkemikrav och min framtoning var för tuffa. Jag "skrämde iväg" eller tackade nej till för många semisambokandidater, och när personalen i kooperativet försökte prata med mig kring detta nådde vi inte fram till varandra. Jag intog försvarsposition och de var gissningsvis frustrerade, vilket tyvärr spädde på min försvarsinstinkt. Det hela slutade med ordinarie assistenter som blev utbeordrade i orimliga mängder och till sist insåg tjejerna på kooperativet att de inte kunde bemanna längre på detta sätt, och därav uppsägning.
Jag vet hur hårt prövade mina underbara assistenter var under lång tid i kooperativet, och samvetet gör sig påmint då och då. Tar därför denna chans att återigen poängtera; Min avsikt var aldrig att skada någon. Jag ville bara välja mina semisambos.
I denna nya situation med två tomma schemarader och få eller inga sjukvikarier försöker jag ta fullt ansvar för min del i assistansen, med intervjuer och framförallt inskolningar, så att vi på sikt ska få det stabilt. Men ibland känns det rätt uppgivet. Som att mitt enda syfte här i livet är att få assistansen att gå ihop. För så mycket mer orkar jag faktiskt inte just nu. Men förhoppningsvis är det inte för evigt. Och; Jag har fina folk omkring mig som jag vet alltid kommer att finnas där, oavsett hur ofta jag orkar ses eller höra av mig. Och jag har piller.
Ja, jag har piller som Ni vet. Jag kallar ibland mina Sertralin för uppåtjack, på halvskämt. För det är ju inte knark, ens nästan. Det är inga mirakelpiller som löser all världens problem och tar bort all hopplöshet. Men; Det hjälper mig att bli mer mig själv. Istället för förlamande tomhet kommer förlösande tårar ibland. Istället för att bara nicka och hålla med för att jag inte orkar annat får jag ha kvar min verbalitet och argumenationförmåga. Istället för att inte orka se humorn i vardagen kan jag skratta åt och med situationer och människor. Istället för att bry mig i princip noll om saker jag vill har jag kvar min glöd och mitt engagemang. Så jag är tacksam över pillrens hjälp. Jag skäms inte längre och det spelar mig ingen roll hur länge jag behöver behöver deras verkan, bara jag får må hyfsat.
Som avslutning vill jag gärna skicka med Er; Det är väldigt individuellt hur depression påverkar. Det här är min historia, och alla som någon gång varit drabbade har sin. Och det viktigaste; Det är ingen skam att inte må hundra. Vet att det kan kännas så, men alla behöver vi hjälp någon gång. Vare sig det är av människor, piller, eller både och.
Det här är inga hemligheter. Dela om ni vill :)
Ta hand om, och njut av varandra och sommaren. Vi ses!
/ Sanna
