Vänner!
Som den stora starka känslomänniska jag är, och förhoppningsvis alltid kommer att vara, slutar det inte vara ledsamt när människor mer eller mindre försvinner ur mitt liv. Och på senare tid har det hänt alltför mycket på det området för att jag alltid ska känna att jag älskar känsloSanna. Även om jag vet att de assistenter jag lever dag ut och in med, inte kommer att stanna för evigt, och kanske aldrig riktigt kan känna för mig såsom jag gör för dem, knyter jag ohjälpligt band till dem alla. Vissa lär jag mig att tycka oerhört mycket om. Vi får minnen tillsammans och det växer fram en förtrolighet mellan oss, som inte alltid är helt lätt att balansera. Vi skrattar, vi gråter tillsammans. Vi sjunger och pratar allvar. Vi peppar och boostar varandra. Vi gnabbas och försonas. Vi frustreras och gläds tillsammans. Ja, vi bygger upp en relation, och en mycket stark sådan, fastän vi båda vet att vi en dag inte kommer att kunna ses minst en gång i veckan som vi nu gör. En dag går assistenten vidare i sitt val av sysselsättning och relationen blir liksom automatiskt en helt annan. Och då det händer gör det ont. Så måste det få vara. Även om det skadar mig, så skadar inget värre än att sluta känna.
Och tack vare er, mina närmaste, så orkar jag fortsätta känna. Jag älskar er mer än allt, och ingen kan bygga upp mig som ni! Passar apropå det på att skicka en stor "Välkommen hem-kram" till min älskade pojkvän som kom hem från semestern idag! Är så glad över möjligheten att kunna träffa honom igen!
/ Sanna
