Mina kära svenskar!
Efter gårdagens Kalla Fakta-granskning som berättar hur det går till när våra högt betalda skattefinansierade politiker använder ett förhållandevis litet antal fuskare för att rättfärdiga det ständiga nekandet av assistans till utsatta barn och deras kämpande familjer känner jag mig illamående av uppgivenhet och trötthet. Men mest av allt är jag nog ändå frustrerad och arg. Hur kan det få vara så här i Sverige 2018? Hur kan vi ha en människosyn som alltmer verkar gå tillbaka till en tid då jag inte ens var påtänkt? Då personer med funktionsnedsättning bara sågs som en pengautsugande och nästan skamlig börda för samhället? Hur har det blivit så här? Och hur ska vi få stopp på den här skrämmande utvecklingen?
Jo, vi måste kämpa. Vi måste allihop försöka få politiker och andra att förstå, att försöka att själva tänka sig in i situationen som de som nekas assistans försätts i. Och vad kan vara viktigare än att med skattemedel hjälpa utsatta barn och föräldrar till ett värdigt liv? Stoppa fuskare? Höja toppolitikernas redan skyhöga löner? Starta mängder av ombyggnadsprojekt i hela landet, enbart för att få till en snyggare fasad? Knappast! Skattemedlen är ju till för att vara samhällets skyddsnät, och för att vi ska kunna hjälpa varandra att få det bättre. Och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan; Alla de pengar regeringen faktiskt har "beordrat" Försäkringskassan att spara in på assistans, vart har de tänkt att de ska gå istället?
För mig är det självklart detta lands skyldighet, ansvar och privilegium att få hjälpa de som inte kan bo kvar i sina hemländer. Dock måste vi faktiskt veta att vi har resurser att på riktigt hjälpa till ett värdigt liv och inte bara förvara människor här under lång tid. Och vi ska ha skattemedel till att hjälpa nyanlända på ett bra sätt. Har vi inte det behöver vi se över hur vi prioriterar, vilket vi verkar behöva göra hur som helst. För är det ökad invandring som de sparade assistanspengarna ska gå till är det något som är fel. Jag ryser vid tanken på att ställa två grupper mot varandra, som jag på ett plan gör i detta fall. Nej, inte grupperna i sig, utan prioriteringarna och tankesättet. För om du som politiker lyfter frågan om kostnader för invandring, blir du med stor sannolikhet kallad" rasist". Men lyfter du frågan om kostnader för assistans blir du på sin höjd kallad "kostnadseffektiv, möjligen överbetald politiker". Trots att det i båda fallen rör sig om mycket utsatta människor. Märkligt!
/ Sanna
