sannakarolina.blogg.se

Igår var det min systers bröllopsdag. En väntad, efterlängtad, och galet stor dag, för så många av oss. En dag som jag kommer att gå tillbaka till oräkneliga gånger i minnet, det vet jag redan nu. En dag där så många bilder talade så tydligt och starkt, att de flesta ord  jag kan kan komma på tycks bli grådassiga och till och med kännas smått onödiga. Men jag vill ändå försöka få ihop något av en sammanfattning av vad som hände och kändes. Jag är och kommer nog alltid att vara något av en ordnörd, och jag vet att även om det här kanske inte blir min mest briljanta text så kommer det att glädja mig att i framtiden kunna gå tillbaka och läsa om lillasysters stora dag. Så - "here we go":

 

 

Kyrkan är stor. Bänkarna är ogräsligt rogivande gröna.   Taket är högt och fönstermålningarna kommer till sin rätt. Dagen är vacker, trots gråmulet uteväder. Ljus och förväntan vilar över lokalen.  Jag ser mig runt för tionde gången och mina ögon är säkert runda och stora. Min egen smällkaramell Karoline har jag vid min sida, en av många vackra gäster och för dagen också min assistent. Hon gnistrar som vanligt, för den här gången både av utstrålning och festkläder. Jag är så stolt och glad över henne, och över min fina familj som såklart alla, utom bruden och brudgummen, är på plats. Pappa iklädd ett förnöjt leende och en snygg turkosgrön kavaj, som, liksom av en händelse, matchar min vackra och inte helt okrångliga klänning,nyinköpt för just denna dag. Mamma, i sin enligt egen utsago, ickefestliga rosanyanserade kreation, som jag tycker om,  och som berömmer min uppenbarelse och Karolines stylingarbete med mig. Jenny i sin fantastiska vinröda klänning med ett leende på läpparna och med sambo Erik vid sin sida. Och komplett blir familjen när äntligen vår lillasyster, dotter och svägerska Stina glider in i rummet, hand i hand med sin man, Anders.

 

Alla, utom en står upp, och alla inräknat en vrider på nacken för att få en första skymt av brudparet. Och jag kan lova att inte en fått en eventuell nackspärr förgäves. Min lillasyster och hennes man är så vackra!  Inte mest för att de objektivt sett(hur objektiv man nu kan vara i mitt fall...) är extremt stiliga från topp till tå, och att syrran känns som skapt för sin blommiga brudklänning, och att blommorna i håret är så Stina. Nej, mest för det som händer när de två ser på varann. 

 

Även om jag inte alltid får se deras ansikten under tiden de står framme vid altaret så räcker det att se när deras blickar dras till varandra för att ana kärlek bortom alla ord, trygghet och en självlysande glädje. Då och då drar de försiktigt med ett finger över den andres kind. Kanske torkar de tårar på varandras kinder, kanske inte. Jag vet bara att jag är så inne i kärleken och glädjen framför mig att jag nästan blir överrumplad när Stina inför ringväxlingen och löftena, går rakt fram emot mig och lägger en överraskande tung brudbukett i mina små och inte alltför starka händer, med orden  "Går det bra så här?"

Jag lyckas nicka, alternativt viska något jakande. Buketthållare var det ja. Fokus: Blommor. Inte tappa. Varken bukett eller huvudfokus. Min lillasyster som är på väg att säga ja till sin älskade för all framtid.  Min blick är framåt och min nacke har inte mandat att protestera. Luften är fylld av allvar och magi. Stora ord men inte ens nästan lika stora som känslorna. Den viktigaste av frågor ställs, med alla fullständiga namn och titlar på brudparet. Båda svarar tydligt och klart JA, tack och lov, tänk om någon fått hjärnsläpp?! Inte svarat alls eller svarat Nej?! Men allt går bra och efter att ha repeterat löften säger vigselförrättaren mjukt: "Nu får ni kyssa varandra om ni vill." Kyssen ackompanjeras nog av en jublande församling. Eller blandar jag ihop händelser nu? Jag minns faktiskt inte exakt. Inte heller minns jag när under gudstjänsten som Stinas kompis sjöng sin vackra Ellie Goulding-tolkning   till brudparets ära, så att Stina utbrast "Wow!" och alla applåderade, eller vad kompisen hette. Du vän med den vackra rösten, om du läser detta får du gärna ge dig till känna :)                

 

Efter vigseln äts det Sannabakade kakor som på alla plan blev mycket bättre än jag vågat hoppas på, och dricks tyvärr inte te. Därefter är det dags att bege sig mot den stora bröllopsfesten i Vännäsby och dit får jag åka Riksfärdtjänst. Ett kärt återseende av en gammal bekant från min ungvuxen-tid blir min chaufför, och med det slutar jag för nu. Återkommer med festbeskrivningen i nästa inlägg. Tack för att Ni läser och Tack Stina och Anders för att jag fick dela stora ögonblick med Er!

/ Sanna