På detta mitt favoritforum för livsbetraktelser och allmänt utflummande, önskar jag att det kunde vara med gladare tongångar. Men jag ska inte besvära mig med att låtsas något för er.
Denna vecka har varit tung som bara den, på de flesta sätt. Jag känner mig emotionellt och fysiskt slut, men jag ska inte tråka ut er med detaljer, jag vill bara berätta det viktigaste och det tyngsta för er som inte redan vet.
År 2012 var ett minnesvärt år för mig ur många aspekter. Kanske allra mest för att jag fick mitt första och hittills enda riktiga arbete under det året. Det kändes förstås enormt stort. Jag hade ju något verkligt meningsfullt att syssla med på dagarna, något som gav andra något viktigt, och mig själv erfarenheter, en känsla av tillhörighet jag inte haft på det viset innan, och inte minst en lön. Och det är klart att man ska ta sitt jobb och sin insats där på allvar. Men kanske inte så som jag gjorde. Jag stressade, jämförde min insats med min kollegers och kände mig aldrig tillräckligt bra på mitt jobb. Men turligt nog hade jag fina kolleger som kunde lugna ner mig, få mig att skratta, och kanske framförallt ta pauser i arbetet. En av dessa kolleger var dessutom en mycket nära vän, som oavsett hur många dumheter jag gjorde aldrig någonsin slutade finnas där och bry sig. Jules, kommer alltid att vara dig tacksam för det!
Så hade jag också två jättefina chefer som jag nästan genast kunde känna mig avslappnad kring, och som fick mig att växa som person mer än jag kunde förstå då. Och så minichefen, vår samordnare och kollega Linus som med sin vänlighet, sitt lugn och sin humor gav trygghet och värme som bara han kunde. För några dagar sedan fick jag det tunga beskedet att Linus hade gått bort, och jag har fortfarande svårt att fatta det. Vet inte vad jag ska säga eller göra... Men ville i alla fall skriva något.
Tack alla fina medarbetare på Polisen, och vila i frid Linus! Jag kommer att behålla ditt minne, så länge jag har mitt eget kvar!
/ Sanna
