sannakarolina.blogg.se

Äntligen ses vi här igen! :) 

 

Jag gillar att försöka fira på ett eller annat sätt varje dag. Vänskapen, kärleken, höstlövens varierande färg, vintersnöns gnistrande djup, musiken, sången... Ja livet helt enkelt. Tackar sällan nej till en anledning att äta riktigt gott heller. Men vem orkar komma ihåg och uppmärksamma alla dessa specifika matdagar som handeln uppfunnit? Kanelbullens dag, kladdkakans dag, ostbågens dag... Lär finnas åtminstone ett par sådana dagar varje månad. Dagar i överflöd och till överdrift om Ni frågar mig. Diagnosdagar däremot kan jag se en mening med även om jag omöjligt skulle ge mig på att försöka komma ihåg dem. Men just den här vill jag försöka komma ihåg, och jag tackar en av mina medsystrar för påminnelsen. Idag är det min  tur, vår tur. Idag är det, vilket jag kanske borde ha haft koll på, World CP Day!  Det vill jag fira tillsammans med Er genom att dela några av mina erfarenheter i ett liv hand i hand med denna så kända, och okända, diagnos.

 

Att leva som CP-barn har nog ändå varit rätt okomplicerat just för mig. Jag har haft jättefina klasskamrater genom hela grundskolan och alltid fått vara med på mina egna villkor, aldrig känt mig utanför, trots att jag i vissa klasser var den enda mitt ett synligt funktionshinder. Jag levde mig in när mina klasskamrater hoppade rep, för att sedan öva hopprep på mitt vis hemma i sängen. Jag åkte skridskor genom att gladeligen sladda omkring på  isen i min eldrivna springare  tillsammans med mina fotsnurrande vänner. Livin´on the edge!  Jag lekte, ritade, och lärde mig till och med att skriva för hand, tack vare envisa och pedagogiska klasskamrater och assistenter. Ett särskilt Tack till Tove och Chrisse, ni var och är fantastiska.

 

Summa summarum, så är jag enormt tacksam över min skolgång, och alla fina människor jag fick ha omkring mig där och då. Min CP var inte i vägen på något viktigt sätt, det var bara när det gällde siffror, och senare geometri som den satte käppar i hjulet emellanåt. Och så var det förstås mindre roligt att som liten få höra sin diagnos slängas över skolgården som ett skällsord. Jag minns att jag kände mig utpekad, även om mina klasskamrater inte var sena att förklara att de "inte menade mig". Vad jag kan sakna när jag idag ser tillbaka som vuxen är mer kunskap hos lärarna kring just CP som de kunde överföra till eleverna, då jag som barn saknade mod och verbal förmåga för att själv berätta ordentligt.

 

 

Apropå just mod, verbal förmåga och kunskap, vill jag här, särskilt för Er dela med mig av en upplevelse jag aldrig gjort offentlig. Den känns fortfarande idag, det ska erkännas, och det är en av de riktigt få jobbigheter jag var med om i skolan. I sexan skulle jag och min klass åka på klassresa till en lägerskola i fjällen. En grej jag såg fram emot, det var ju min första klassresa med övernattning. En hel vecka skulle vi vara borta, och jag vill minnas att det kändes riktigt spännande.  Men på utvecklingssamtalet bara  kort före resan erkände min dåvarande klasslärare att han inte hade planerat aktiviteter som jag kunde göra under dagarna då mina klasskamrater skulle åka skidor. Därför tyckte läraren att "det nog var lika bra att jag inte följde med". Alldeles paff, och riktigt ledsen och besviken tappade jag orden helt, och satt knäpptyst medan min mamma försökte tala för min sak. Jag minns inte vad hon sa, bara att skammen över att känna mig lämnad utanför fick mig att brista i gråt och anklaga mamma för att vara pinsam, när det ju i själva verket var läraren, om någon, som var det. Jag ville tala om för honom att det inte gjorde mig något att inte kunna göra allt som mina klasskamrater kunde, bara jag fick hänga med på resan och vara en i gänget, så som jag alltid varit. Men mest av allt ville jag bara därifrån.

 

Det blev ingen klassresa för mig. Efter utvecklingssamtalet klargjorde jag trotsargt för mina föräldrar att om läraren inte ville ha mig med på resan så tänkte jag inte heller åka. Och jag stannade hemma. När jag nu som vuxen tänker tillbaka vill jag inte tro att det hela handlade om varken ondsinthet eller medveten mobbing från lärarens sida. Jag tror att han bara betedde sig klumpigt för att han saknade mod att tänka nytt i den situationen, verbal förmåga att kommunicera med mig och fråga vad jag ville, tänkte och kände, och kanske framförallt, kunskap kring elevers  olika förutsättningar. Kanhända var detta hans första lärarjobb till och med. Och varför berättar jag då det här? Jo, för att jag vill understryka vikten av mod, kunskap och kommunikation i bemötandet mellan lärare och elev - CP eller inte.

 

 

Även om jag idag verkligen kan sakna den självklara samvaron mellan mig och "den gående världen" jag upplevde som barn, så tycker jag nog att livet som CP i vuxen ålder mestadels har kommit med fördelar. Stor tacksamhet över "små" fysiska framsteg, och min ständigt ökande självständighet. En massa spännande och berikande bekantskaper via assistansen, somliga vänner för livet. Ett liv där jag aldrig behöver vara ensam och alltid kan få utlopp för min sociala sida om jag vill.  Och så vidare. Sen finns det dagar när min diagnos känns galet mycket i vägen och till och med dagar när jag önskar den all världens väg. Men å andra sidan, om jag inte hade haft CP att önska bort, hade jag garanterat önskat iväg en massa andra grejer istället. Inget liv är perfekt, det finns fram och baksidor med alla sorters liv. Och ärligt talat; Det är rätt så skrämmande att försöka föreställa mig Sanna utan CP.   Jag är rätt så bekväm av mig och inte så bra på att acceptera förändringar, stora som små. Jag gillar verkligen mitt liv som det är nu, och den enorma förändring det skulle innebära att hypotetiskt sett bli CP-fri... Vete tusan om jag skulle palla alltså!?