Men om vad?
Hur ovanligt tom i huvudet jag verkar bli efter träning?
Om hur ishockeyn på något märkligt sätt tycks ha återfångat mitt hjärta?
Om det tröstlöst hopplösa i att jaga myndigheter?
Om hur jag mirakulöst nog, och med hjälp av fina vänner lyckats styra upp en hyfsat stor födelsedagsfest för min älskade Nina, som gick av stapeln i lördags?
Om hur jag saknar, och alltid kommer att sakna, vår varma vackra Sofia, som nu varit borta från oss i nästan två månader?
Om hur mycket jag vill och hur lite som blir gjort?
Om hur det kan kännas både kaosartat rörigt, och totalt tomt i ett hjärnkontor, samtidigt?
Om hur min personliga assistans, som håller mig vid liv på alla tänkbara plan, då och då kan tyckas ta kålen på mig fullständigt?
Jag vet inte, så det blir inget av det denna gång. Men något ska ni ju ha för att för att ni tagit er hela vägen hit ner, jag är tacksam för er som vill ta del av mina ord, även när jag är rörigare än någonsin, så varsågoda, en styrkesång från barndomen, som jag haft glädjen att nyligen återupptäcka och bli kär i;
Tack för att ni läser, det betyder fantastiskt mycket!
/Sanna
