Hej på er!
Efter att dataskärmskrasch, immunförsvarskrasch och inspirationstomhet oturligt kombinerats på det minst konstruktiva av sätt har jag äntligen bestämt mig för att försöka knattra ner några tankar här, för mig och för er. Jag är lite nervös för att orden inte ska hitta tillbaka till mig, men det får gå som det går, och det blir vad det blir, som alltid.
Igår var det Alla Hjärtans Dag. En dag förknippad med romantik, presenter och lycka för många. En dag som vilken som helst för andra. Ett överreklamerat komiersiellt jippo tycker somliga. Eller en dag där prestationsstressen gör sig påmind, för att man så gärna vill göra dagen speciell för någon man tycker om. Och för andra kan det vara en dag då man mer än någonsin påminns om sin ensamhet, ifall man saknar en "romantisk partner".
Jag personligen tycker om att köpa presenter och jag skulle tro att jag är en obotlig romantiker, i de flesta av mina nära relationer. Jag är förtjust i vackra ord, och små omtänksamma gester. Kanske den allra viktigaste meningen med min stund här på jorden är att få lysa upp dagen, och få den upplyst av nära och kära. Ja, ni märker ju hur jag svävar ut redan här, och jag har inte ens kommit till kärnan av det jag vill berätta. Jag är, för att förenkla det hela och citera någon som står mig nära, "smörig". Och det trivs jag med och tänker fortsätta vara. Har följakligen inget emot Alla Hjärtans Dag som på många plan skulle kunna karaktäriseras som "de smörigas högtid". Men; Jag känner inte att jag är i behov av en speciell kärleksdag. Jag vill helst behålla kärleken varje dag och försöka fira och vårda den så bra jag kan. Och då menar jag inte bara den till min partner, även om jag älskar honom, utan lika mycket kärleken till min familj och mina närmaste vänner. Och två av de sistnämnda vill jag hedra särskilt idag.
Alex och Nina har funnits i mitt liv och varit mina allra närmaste vänner i två decennium, respektive ett. Jag har svårt att se vad jag hade tagit mig till och vem jag hade varit utan dessa härliga två. De har stått vid min sida genom alla möjliga upp och nergångar, de har orkat ge av sitt tålamod, sin omtanke och sin kraft, oavsett hur jag behandlat livet, eller hur livet behandlat mig. De får mig att skratta, att tänka i nya banor, att våga och att vilja. Och oavsett hur sällan vi hörs eller ses eller hur min självkänsla för dagen är, känner jag mig på något vis alltid trygg i att de finns där för mig, och att vi kan prata som om det senast vore i förrgår. Eller för den delen vara tysta och bara finnas tillsammans.
Bästisarna mina, det är så mycket jag fått uppleva, se och förstå, tillsammans med, och tack vare er att det inte ens omöjligt ryms i ett blogginlägg, hur många ord jag än lyckas knattra ner. Så därför; Tack för allt ni är och gör för mig! Jag älskar er!
/ Sanna
Kommentera