Hej vänner!
Jag vet att jag har en så kallad hjärnsynskada till följd av att jag föddes som CP. Men det är inget jag tänker på varje dag, inte ens varje vecka. I ärlighetens namn reflekterar jag nog bara ordentligt över den när något händer där jag påminns om den. Som när i fotbollstankar helt missade en trappa i en galleria i Östersund 2005 och tog trappan istället för rampen ner, i mindre lyckad kombination av drömmerier och riktigt taskigt djupseende.
Eller som igår på Vasaplan då jag var på väg för att ta bussen till Mats för en lunchlådeleverans och en snabb dejt.
Jag har förutom ett djupseende som lämnar en del övrigt att önska, också vad som kallas för synfältsbortfall och det var det jag fick erfara igår. Med blicken uppåt och fokuset hos pojkvännen missade jag totalt en trottarkant som min kära springare och jag efter en halv sekunds tvekan brakade nerför så att jag tippvoltade åt sidan och landade med huvudet i marken. En "huh-upplevelse" av det mindre angenäma slaget. Jag hann knappt känna varken smärta eller panik förrän minst fyra personer rusade till för att hjälpa min assistent att vända mig och permon på rätt köl. Och det är till dessa fina människor jag tillägnar detta inlägg.
Jag är lättad, tacksam och rörd över ert ingripande, att ni tog av er tid och er gemensamma kraft för att hjälpa oss ur vår knipa. Att få sådan räddning av okända människor är något jag aldrig kommer att ta för givet, eftersom det inte bara handlar om tid och kraft, utan också att ni tagit en stor risk för min skull, en okänd tjej ute på stan. Jag var så varm i hjärtat av det ni gjorde för mig att jag när 175 kilo Permobil och drygt 70 kilo Sanna baxats upp från asfalten, trots att jag var lite skakad, utan problem kunde ta bussen till pojkvännen, och fortsätta min dag. Återigen; Tusen tack, ni är underbara!
/ Sanna
Kommentera