Kära vänner!
Jag kanske är på väg att få en praktikplats. Början på det som möjligen en dag blir min första utgivna berättelse tar sakta men säkert form. Det värsta slasket på gatorna tycks ha bestämt sig för att lämna plats åt den betydligt mer framkomliga asfaltsvägen. Men just nu känns det som om ingenting av det där, eller något annat för delen, spelar någon större roll.
Igår samlades vi alla som känt och tyckt om Sofia, för att ta ett gemensamt farväl och kanske tacka för allt hon gett oss. Och det är det enda som verkligen får plats i hjärna och hjärta för tillfället.
Tacka var i alla fall en del av vad jag ville göra. Och kanske också försöka förstå. Men att Sofia inte längre finns bland oss här nere på jorden tycks mig nästan lika ofattbart fortfarande. Och hur tackar man någon som varit del i ens liv så länge, och som man fått uppleva så mycket oförglömligt tillsammans med? Hur tackar man någon som spridit så mycket glädje och kärlek? Ja, jag vet inte. Men jag är tacksam att jag fick möjlighet att vara på plats, och dela sorgen och de glada minnena med gemensamma vänner.
Ja, Sofia, mina minnen av dig är glada, vackra mjuka och varma. Precis så som den unika person du var och är. Tack för att du delade med dig så mycket av dig själv till oss alla. Och tack för den försenade födelsedagspresenten, för mig kommer den alltid att vara en symbol för din fina personlighet och din omtänksamma värme.
Tack Sofia, för så mycket mer än vad som får plats i ett blogginlägg. Jag saknar dig så!
/ Sanna
