sannakarolina.blogg.se

Idag vill jag berätta om något jag vet att jag kommer att ha ovanligt svårt att sätta ord på. Något som jag egentligen tycker är för privat för ett offentligt blogginlägg. Jag vill dela med mig av min kärlek till min partner, och försöka beskriva något av den skillnad han gör i mitt liv.

 

Jag vet att detta riskerar att bli onödigt smörigt, som det heter på svenska, och  unnecessarily cheesy,som det heter på svenska. Mest för att jag känner att allt vackert och ärligt redan är sagt så många gånger när det gäller den här typen av kärlek, att det för längesen tappat både kraft, färg och glöd, och förvandlats till rader av bleka, trötta, ljumma klyschor, i form av fettdrypande översockrade pannkakor, eller en sladdrig pizza, så överöst med ost att det dödar allt det andra i fyllningen. Hoppas ni som jag gillar vad som kan tyckas som överanvändande av ost, smör och socker, för here I go;

 

Jag och Mats började som  barndomsvänner  i 8-9-årsåldern. Många omkring oss uppfattade honom då som väldigt blyg, och kanske hakade jag på den uppfattningen, utan att skapa mig någon egen sådan, som jag ofta gjorde i den åldern. Oavsett så visste jag redan då att jag kände honom "snäll och rolig att vara med". Jag var ofta rädd för människor som jag uppfattade som burdusa eller onödigt tuffa som barn och tonåring,vilket nog var fler än jag kommer ihåg, och Mats med sin lågmälda humor, och sitt fina sätt, var nog en av relativt få som jag kunde känna mig fullständigt trygg omkring.

 

Som vuxen, när tiden för nästandygnande, läskrapar och tv-spelsmaraton på Kandidatvägen var över, så kunde vi träffas och hänga som vänner utan vårt gäng omkring oss. Folk tyckte, tänkte och trodde saker om oss, och jag blev nog retad för att vara kär i honom fler gånger än jag idag orkar minnas. Men jag var trygg i att "vi bara var vänner" och han "var världens snällaste, men inte mer". Typ.

 

Idag vet jag bättre. Min  pojkvän är mycket mer än bara "världens snällaste". Han är den vackraste   man jag fått lära känna. Inifrån och ut. Hans armar är både tryggast och snyggast. Hans ögon vill jag helst se in i hela dagen lång, för de berättar så mycket när de ser på mig. Han är omtänksam, rolig, kvicktänkt, eftertänksam, han vet vad romantik kan vara, och han är inte rädd att visa känslor, vilket jag tycker är så attraktivt. Dessutom är han så charmgullig på sitt eget personliga vis, att jag ibland inte vet var jag ska göra av mig själv.

 

Jag är extremt attraherad av allt detta och hela honom, fortfarande, efter våra år tillsammans. Men mest av  allt känner jag hur han lyfter mig varje gång jag får se honom, och har en ständig önsdkan att få göra detsamma för honom. Och inte bara det. Jag vill finnas där, ställa upp, hjälpa och stötta med allt möjligt och omöjligt. För att han gör mina  dagar lättare, och mig som människa tryggare och stabilare, och genom att älska mig ger mitt livs mening ytterligare en dimension. Och för att jag älskar honom. Mer än alla ord kan beskriva.

 

/ Sanna