Hej på er
Jag får tänka så att huvudet värker för varje ord jag skriver idag. Det känns som om jag har sirap i lederna söndertorkat snus i munnen. Kanhända är jag sockerbakis efter gårdagens julfikefrosseri. Hårda tider... ;) Ändå önskar jag dela något med er.
Det är jul snart. Jag ska äntligen få träffa mina syskon igen som jag längtar så efter. Det är utan tvekan det bästa och det viktigaste med denna högtid, särskilt sedan jag blev ensam representant för Perssonssystrarna i min hemstad.
Mitt bokmanus är färdigt nu äntligen, och kanske, kanske, med enorma mängder tur och skicklighet, är det något förlag som förstår mig och min huvudkaraktär Nadja Lundin tillräckligt för att våga tro på att fler skulle vilja läsa, och därmed kan tänkas vilja ge ut den. Men oavsett så ska jag försöka fortsätta att vara stolt och nöjd med det stora jag faktiskt har lyckats med, och viktigast av allt; När jag har landat ordentligt i detta ska jag fortsätta att berätta om Nadja och Johannes! Minst en berättelse till om dessa två blir det. Oavsett om den första blir bok eller inte. Bara så ni vet, och jag med!
Snart ska jag fira nyår med mina vänner. Kort efter det ska jag köra ihop ett dubbelt födelsedagsfika för mina kära vänner, det blir en ordentligt kompensation för det som missades 2018! I sommar planerar jag för en tripp till Alex med traditionsenligt födelsedagsfirande. Jag har så mycket att fira och se fram emot. Men jag kan omöjligt släppa tanken på Sofia ändå. Och kanske just därför. För att firanden och festligheter känns så oändligt tomma utan henne. Som hon hjälpte upp humör och stämning på oss alla, även vi som bara såg henne ett par gånger per år. För mig personligen blev de tillfällen jag fick se henne och ta del av hennes glädje och klurigheter så väldigt fina. Och jag vill heller inte släppa tanken på denna vår härliga vän, även om det kan vara bra att "gå vidare" på något vis. Vad det nu innebär. Jag glömmer henne i varje fall inte, vår Sofia. Aldrig!
/ Sanna
