Hej på er!
Mitt under kvällens avsnitt av "Talang 2018" och alla på olika vis osannolika framträdanden jag fick uppleva genom TV-rutan, kom det oförhappandes något ändå mer häpnadsväckande till mig. Ett vackert acapellaframträdande, live från mitt eget vardagsrum! En klar och kontrollerad sångröst från någon jag nu känt och uppskattat i snart ett år, men aldrig hört sjunga ut ordentligt. Frågan är väl om jag ens visste om att hon tyckte om att sjunga? Och detta väckte en tanke hos mig; Så blyga många av oss är med sina talanger! Och hur kommer det sig att det är så?
Själv är jag väl medveten om att jag har en del talanger . Jag kan laga god vegetarisk mat på inspiration och improvisation. Jag har ett grymt långtidsminne, som kan täcka allt ifrån låttexter, skrivna och sagda citat, till händelser och onödigt vetande. Jag tycker att jag har förmågan att se, förstå och uppskatta många olika slags människor. Jag är också enligt mig själv ovanligt duktig på att hitta personliga presenter att ge bort. Allt detta skulle jag nog kunna rabbla för en total främling på en anställningsintervju om så skulle vara. Det är inga hemligheter och inget jag tycker mig ha anledning att känna mig blyg över. Även om de på ett visst plan är uttryck för passionerade och personliga saker. Men det finns en talang som jag är blyg inför. Kanske för att den betyder så ofantligt mycket för mig och låter en så stor del av min person och passion titta fram. Den talangen är mitt skrivande.
Enda sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag på ett eller annat sätt varit rädd för att få mina texter kritiserade. Inte så mycket sådant jag lämnar ut här som när jag försöker skriva skönlitterärt. Mycket få människor är det som numera får se eller lyssna till sånt jag knattrat ner i skönlitterär anda. Det är nog delvis för att jag gärna vill att mina texter ska tolkas och förstås exakt så som jag tänkt mig dem. Skrivandet är så djupt personligt för mig, så att bli "missförstådd" i det känns ungefär som att inte nå fram när jag försöker tala om något jag jag verkligen brinner för i det verkliga livet, trots att jag försöker att inte hämta alltför mycket inspiration från mitt eget liv då jag skriver skönlitterärt.
Denna rädsla att bli missförstådd, kritiserad eller till och med råka ut för en fet diss, är något jag måste kämpa för att övervinna. Jag kan inte leva på det viset. Varken vad gäller skrivande eller andra saker, men främst tänker jag nu på skrivandet. Jag vill så gärna följa min dröm och göra ord och sidor av min senaste och galnaste bokidé, för att sedan en dag försöka få den utgiven! Och skulle jag en vacker dag få bokpärmar kring min skapelse och ett förlag i ryggen, som jag trots allt så innerligt önskar får jag lära mig att leva med att bli missförstådd, kritiserad voch dissad. Det kommer att vara värt det. För mina ord och berättelser behöver komma ut. Mina idéer och mina världar och galet bra terapi för mig själv och kan förhoppningsvis bli det för andra också med tiden. Och min talang har kraft att förändra mitt liv och min värld. Din med! Det är vad jag tror.
/ Sanna
