Kära ni!
Oj, vad längesen sist, och oj vad glad jag är att vara tillbaka! Bloggen och skrivandet är en ljusglimt med sprakande stjärnglitter inuti, både när livet känns lätt och ljust, och mörkt och tungt.
En annan ljusglimt är hoppet. Hoppet om varaktig vinter, eller åtminstone lite frost och kyla, som ger oss tillfälliga äppelkinder, och en utmärkt ursäkt att dricka mera te och tända flera ljuslyktor. Hoppet om en meningsfull sysselsättning, som kan få mig att känna att jag gör något vettigt, för fler än mig själv, och möjligen mina närmaste. Hoppet om att livsglädjen ska överfalla mig bakifrån, brotta ner mig i snön och ge mig skrattkraft att orka när energinivån är låg. Fast ifall det ska ske, både bildligt och bokstavligt, vet jag ju att livsglädjen behöver min hjälp. Jag behöver öppna dörrarna för den. Faktiskt försöka göra något mer av min fritid än att sitta hemma och vänta på att livsglädjen och därmed också energin ska göra inbrott hos mig. Den kommer inte långt, utan hjälp av min aktiva vilja. Och den behöver jag kämpa för. Så är det bara.
Skrattet och även gråten ger mig hopp. Hopp om att jag fortfarande är jag, denna evinnerliga känslomänniska. Och något som kan hjälpa mig att i bästa fall locka fram alla känslor samtidigt är min musik. Därför vill jag idag dela med mig av en riktig kämpesång, för att jag är väldigt förtjust i den, och för att jag behöver den lite extra för tillfället;
Tack Rachel P!
Jag föll för övrigt för trycket och shoppade på Svarta Fredag. Men inte vilken jojo som helst. Nej, jag klickade hem The Big Bang Theory, säsong 10! Älskar att jag snart får skratta med, och förundras över, mina favoritnördar på nytt igen!
/ Sanna
