sannakarolina.blogg.se

Nu när jag äntligen är tillbaka här på mitt knatterforum för mig själv och för Er, finns det så mycket roligt jag skulle kunna berätta om. Och kanske också borde åtminstone beröra litegrann. Lillasysters stora dag del II.  Ett andra möte med den oförlikneliga Helen Sjöholm. Jul och nyårsfirande. Vårens konsertpepp. Och säkert en massa mer. Och ändå kommer jag att välja att nästan uteslutande röra mig kring ämnet i rubriken. Varför det? undrar säkert många av Er, och inte minst jag själv. Jo, så här är det; Jag såg och kunde inte undgå att bli berörd av tacktalet från tjejen som vann Årets Huvudroll på Guldbaggegalan.  Hon spelade rollen som Sasha i en film heter Comedy Queen och handlar om en tolvåring vars mamma nyligen tagit sitt liv. Skådespelerskan i fråga var så härligt och genuint överlycklig att jag värmdes och blev intresserad av filmen och boken den är baserad på. Jag lånade boken på biblioteket och läste ut den på en kväll, helt tagen. Huvudkaraktären i boken och filmen hanterar moderns självmord genom att försöka vara och göra allt i motsats till sin mamma. Inga böcker. Inga skogspromenader. Minimalt med farliga tårar.   Sasha vill överleva. Hon vill vara glad och normal. Få folk att skratta istället för gråta. Hon drömmer i hemlighet om en stand-up-karriär och har bestämt sig för att göra allt för att göra sin pappa glad igen. Det här är en ungdomsbok, men jag rekommenderar den till Alla för den är extremt allmängiltig, jag tror att väldigt många kan känna igen sig och beröras på ett eller annat sätt. 

 

Efter att ha läst den här boken kom jag till ett beslut, tungt, men rätt; Jag ville dela med mig litegrann till Er av mina egna personliga erfarenheter av att vara sjuk i depression. Det bär mig emot att vara såhär privat på ett sätt, och samtidigt; Kan jag hjälpa mig själv och/eller någon av Er, nu eller i framtiden så är det värt det om min stolthet blir lite naggad i kanten. Så, here we go;

 

Året var 2011. Det var hösvinter, en rolig och händelserik sådan. Jag hade fått mitt första riktiga arbete. Det var meningsfullt, roligt och utmanande att vara en Polisens skrivare av förhörsprotokoll. Eller Administratörer som vi också kallades. Vi hade en god stämning i vår grupp och alla var någonstans lyckliga över äntligen ha fått något att göra som inte var hittepå, utan verkligen behövdes. Vi behövdes. Vi gjorde ett arbete och vi gjorde det bra. Jag kände mig kraftfull, självsäker, glad. Men också lite ängslig. Dög jag verkligen till det här? Jag skrev ju långsammare än långsammast! Man skulle väl vara effektiv? Förhörsledarna behövde ju ha in protokollen någon gång! Tänk om...? Jag hade en av mina närmaste vänner i gruppen, och jag tror hon såg min prestigekamp och försökte avdramatisera det hela, på sitt eget härliga vis. Ibland, tillsammans med henne släppte jag på det hela och kunde le lite åt mig själv, till och med skratta. Men med tiden blev det som jag minns det alltmer sällan. Min tendens att jämföra mig med kolleger som inte var helt hänvisade till pekfingervalsen i sitt tangentbordsknattrande var inte mumma för varken självförtroende eller självkänsla hos mig. Jag gick alltmer upp i mitt arbete för att bevisa att jag dög, mestadels för mig själv förstås. Min kollega och närmaste vän fick bokstavligen dra mig från arbetsbordet för att jag skulle ta pauser till slut. Som jag minns det hela försvann långsamt allt det roliga med mitt jobb i takt med att jag försökte bli allt snabbare och effektivare och bevisa för ingen som tvivlade vilken lysande arbetsmoral jag hade. Jag kände mig motiverad och speedad, men har insett nu långt senare att det var av fel anledningar och jag skulle också kunna tänka mig att jag orkade allt mindre på min fritid, även om det skedde långsamt. Eller kanske att fritiden blev mindre och mindre viktig för mig, så upptagen som min hjärna kan ha varit med att duga på jobbet. Hur som helst;

 

Tiden gick och jag gnetade på på jobbet och i livet. Hade säkert roligt emellanåt, men kände mig bit för bit allt mindre som en energifläkt och mer som en trött suck. Och plötsligt var det  vår 2012. Eller slaskvinter. Mars/april är allmänt gråblaskiga månader här i vår annars vackra stad och jag började känna mig alltmer gråblaskig inombords också. Men jobbet var viktigt. Bland det bästa jag hade i livet, och jag skulle hålla hårt i det. Jag kunde, och jag ville fortfarande. 

 

Det började komma brev. Brev som tydde på att jag kunde vara i ekonomisk knipa. Jag rev sönder och arkiverade allt som kom. Det där rörde sig om missförstånd, intalade jag mig, och företagen som hemsökte mig skulle snart inse det, och sluta slösa skogsavverkning på mig. Hur kunde jag vrida till tankarna på det viset, kan jag fråga mig själv nu i efterhand. Varför ringde jag inte åtminstone företagen för att kolla upp det hela? Jag mådde inte bra. Jag var inte mig själv.

 

När försommaren 2012 gjorde sitt intåg och breven fortsatte komma, till sist med det värsta tänkbara besked, var ångest det enda jag verkligen kände. Jag hade tappat all min verbala förmåga, sa inte ett ord mer än nödvändigt, och min energi var på minus. Av naturliga själ var jag långtifrån någon stjärna på jobbet under den här perioden, och jag kände mig som stans sämsta, på alla plan. Men jag var inte ledsen över det. Inte frustrerad. Inte arg. Jag hade blivit... Ingenting! Tappat allt som var jag. Kunde varken skratta, skrika, samtala, eller gråta. Jag hade samma blonda hår och blå ögon som jag alltid haft, insidan var var nog inte jätteförändrad, med undantag av vad sömnbristen gjort, och min nästan totala brist på minspel. Men inom mig var allt kolsvart. Jag såg inget ljus, och ingen väg ut. Inte ens jobbet var det minsta roligt längre. Det var enbart en tillflykt för att jag inte kunde med att göra något åt den situation jag hamnat i. Min självrespekt som i backspegeln länge varit bräcklig var nu på minus 500. Vad var det för fel på mig?  Jag kunde inte se någon mening med någonting. Ville mest försvinna. Och kanske skulle det vara lika bra. Inombords var jag ju redan så gott som död.

 

Till sist uppenbarades min ekonomiska situation för mina föräldrar, som hjälpte mig att ringa några samtal och så var allt löst. Men jag kände inte mycket av vare sig lättnad eller glädje. Ångesten var visserligen mildrad, men hade ersatts av... Ingenting! Hon som varit Elvy och Staffans dotter, Jenny och Stinas syster, Nina och Alex bästis, Jullans ständiga radarpartner, och jobbets lätt nerviga, men ambitiösa och rätt lätthanterliga Sanna, av henne fanns ingenting kvar trodde jag. Hon var borta. Och jag såg inte vägen på vilken hon skulle kunna komma tillbaka.

 

Men tillbaka kom hon. Eller hon hade nog alltid varit där, men jag fick hjälp att hitta tillbaka till henne via min fantastiska  familj, som sökte hjälp åt mig när jag varken kunde eller ville hjälpa mig själv. Jag kan aldrig tacka de tillräckligt för det. Det som började putta tillbaka mig i rätt riktning var medicin. Antidepressiva. Eller bara Sertralin.  Där och då när jag tog mitt första piller kände jag mig, förutom ensammast i världen, också som en fullständig idiot. Jag var sjuk i huvudet. Och  jag förtjänade ingenting vettigt. Och det är på grund av den enorma känslan av ensamhet och dumhet som var över mig då och ett par veckor framåt som jag ändå väljer att dela det här med Er. Jag vill skicka med ett budskap till dig som lever med depression eller annan psykisk ohälsa. Du är inte ensam! Det finns hjälp att få! Du är värdefull, och så viktig för så många! Och; Tårar är inte farliga! 

 

Det här är min egen högst personliga historia om hur det var när jag hade min djupaste dipp hittills i livet. Jag vet att alla depressioner ser olika ut, och viktigt att komma ihåg att man inte måste känna sig känslomässigt avstängd för att vara deprimerad. Depression är en sjukdom, och den är behandlingsbar. På det viset är den kanske som vilken sjukdom som helst, men skillnaden mot många andra sjukdomar är att den inte pratas om, och det är det jag vill försöka bidra med här. 

 

Avslutningsvis; Tack till alla som hjälpt mig och som fortsatt hjälpa mig på vägen mot att må bra. Ni är ovärderliga! Ta hand om varandra, vi hörs nästa gång.

 

/ Sanna