Kära ni, ännu en gång!
Jag har ibland fått omdömet från personer i min innersta krets att jag är duktig på att glädjas åt det lilla och inte kräver speciellt stora saker för att vara rätt nöjd med det liv jag fått. Om så är fallet för det mesta, det vet jag faktiskt inte. Förmodligen för att jag väldigt sällan reflekterar över min egen personlighet. Och i onsdags kväll, den 17 oktober 2018 var jag med om något som varken kändes litet eller speciellt reflekterbart. Shania Twain spelade för mig, och för oss i Globen! Det var och är en upplevelse av den sort jag önskar alla jag bryr mig om, och nu ska jag försöka återberätta det jag minns, och förhoppningsvis också förmedla lite av känslan i kroppen och i arenan under kvällen. Häng med! :)
Iförd den flashigaste klänning jag kunnat hitta i mina gömmor och med min nyinköpta handväska runt halsen gjorde jag och SDF entré i Globen i god tid före 19:30 och jag törs nog lova att vi båda hade fjärilsfladder i hjärtat. Inte blev känslan svagare när vi stod inför något som var förvillande likt säkerhetskontrollen på en flygplats, innan vi till sist fick leta oss fram till våra platser. Eller till min plats rättare sagt. Alla ledsagarstolar var upptagna när vi kom så SDF fick stå. Lite småsurt kunde jag känna. Likaså att min plats inte var så bra som jag hade hoppats.
- Jag ska snart sluta vara bitter sa jag till SDF, men jag hade med största och innerligaste glädje betalat det högsta priset för att få de bästa platserna. Varför ska jag inte kunna välja det bästa bara för att jag sitter i permo?
Vi diskuterade det en stund medan vi insöp atmosfären och såg hur platserna fylldes upp allt mer. Snart var klockan 19:30, och snart skulle det komma som jag väntat på och längtat efter inte bara det här året utan större delen av mitt liv! Vi höll koll på klockan, som hann slå 19:35 innan killen som skulle vara förband åt min största musikaliska idol gick på.
Han hette Bastian Baker, och var en ung schweizare, söt som choklad, med gitarr och magiska falsetter. Lite som en schweizisk Daniel Norberg. Han demonstrerade nuvunna kunskaper i svenska, och pratade och skämtade med oss mellan låtarna. Vi njöt. "Vilken snubbe!", utbrast kvinnan bredvid mig lyckligt. "Vilken snubbe!" Jag kände mig på något vis besläktad med henne. Detta verkade vara en stor och speciell kväll för henne liksom för mig. Efter några låtar sa Bastian plötsligt:
- I have a really important question to ask you and I want everybody`s attention.
Vi tystnade och utbytte frågande blickar. Stämningen i arenan tätnade.
- I think I have it now, fortsatte han. Are you ready for Shania Twain?
- YEEEAH! skrålade jag och större delen av arenan.
- Is my English bad or what?! frågade han. I said: Are you ready for Shania Twain?!
Nu skrålade fler och högre. Peppen verkade stiga hos oss alla. Bastian småskrattade.
- You´re gonna love the fact that I have one more song left to play..., sa han.
Vi skrattade.
När låten var slut fick han varma applåder och jag kände mig mer än en uppvärmd. SDF fick känna på min hårbotten, som svettats upp av livemusikglädje. Hon skrattade åt mig, vi utforskade Bastian på Spotify och innan vi visste ordet av var det dags. Shania Twain gjorde entré i arenan! Via publiken!
Overklighetskänslan då jag såg henne bana sig fram genom publikhavet, hi-fiveande sina fans, borde ha gjort mig snurrig eller något. Istället fylldes min själ av mängder med glädjebubblor som gjorde mig studsbollsstudsig och fick mig att vilja hoppa upp och ner på stället.
- Där är hon ju! ropade jag rakt ut i luften, oklart till vem.
I silverglittrig långklänning stod hon plötsligt där på scenen och sjöng för oss, live och direkt. Kvinnan som jag beundrat i så många år, vars texter jag pluggat in via CD-skivor framför min CD-spelare i mitt föräldrahem i Strömbäck. Hon sjöng och jag sjöng. Hon dansade och jag dansade. Publiken skrek, jag skrek. Jag var vild och galen på ett sätt jag bara blir när jag får uppleva konserter live. Och detta! Det var ju konserternas konsert. SDF undrade i efterhand om jag gråtit lyckotårar, och det hade jag säkert kunnat göra, men det hon såg var nog snarare lyckosvett. Det rann nämligen om mig. Adrenalin, dopamin oxch allt annat som kunde tänkas cirkulera i min kropp skickade vårbäckar längs mina kinder och kladdade ner mitt omsorgsfullt stylade hår. Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Jag bara satt där i mitt rus och njöt. Njöt av rösten, dansen och känslan min idol hade när hon sjöng för oss. Njöt av att vara i min studsbolliga kropp. Njöt tillsammans med den dansande massan som alla kommit dit av kärleken till Shanias musik, hennes röst och utstrålning. Jag kände så väldigt mycket under varje låt, och allt det går nog inte att sätta ord på , även om jag skulle vilja och ni skulle ha tid och ork att läsa om det. Men jag ska försöka berätta om några saker som gjorde extra starkt intryck på mig.
När Shania rivit av några upptempolåtar i rask följd dök hon plötsligt upp på en mindre scen, mitt bland oss i publiken med en gitarr i knäet. Här såg jag henne overkligt bra, och då hon började sjunga sin vackervackra You´re still the one njöt jag lika ohämmat och ogenerat som när jag ätit lite väl mycket choklad och inte bryr mig mig om att ha dåligt samvete. Bara... WOW!
Delad glädje är dubbel glädje sägs det ju. Och detta kände jag verkligen stämde då Shania tog upp några fans på scenen för att prata, kramas, ta bild och tacka för stödet. Deras glädje blev verkligen min, och jag var inte ens nästan bitter över att inte vara dem. Bara varm i hjärtat av deras lycka. Det låter kanske tokigt, men så var det i alla fall.
Shania körde rätt långt in i konserten en låt från den nya plattan som heter "Swingin´ with my eyes closed" som har varit en favorit för mig sedan jag hörde den första gången förra hösten. Den är stark, maffig och styrkegivande på något vis. En riktig arenalåt! Innan hon började spela den sa hon:
- Let me see how you look with your fist up in the air!
Knutna nävar åkte upp i luften och först då insåg jag att jag missuppfattat texten i refrängen. Det var inte "face up in the air" utan "fist up in the air", och då hon började sjunga refrängen åkte våra nävar upp i luften, precis som hon önskat. Det såg mäktigt ut, och den enande kraften i våra knutna nävar visade på något fint, nästan gulligt, det kände jag intensivt.
Den sista låten hon körde var smashiten "Man! I feel a woman" som aldrig har varit någon jättefavorit för mig, men från det första "let´s go girls!" till den sista tonen i låtet var hela publiken så laddad att det blev ett av de starkaste ögonblicken av så många starka. Och sedan... "Thank you Stockholm!" och så försvann hon fortare än kvickt och det var plötsligt bara över. Inget extranummer. Ingen förvarning. Bara... Poff! Så snopet!
Vi fick inte insupa känslan av att sitta i Globen många minuter efter det förrän vi var tvungna att lämna arenan. Scenen skulle rivas ner och och området stängde. Jaha. På vägen ut köpte jag en snygg merchandisemugg, fast jag redan hade köpt en så läcker tröja Shanias bild på kände jag att jag också behövde ännu en tebehållare med texten "Poor me, a nother" som relaterade till en av hennes låtar. Sedan var tanken att vi skulle ta oss tillbaka till hotellet, men vi gick lite vilse först, och jag fick släcka törsten på en trevlig krog som bara spelade Shania och hade öppet alldeles för kort tid. Det var ju vardag, fastän det för mig kändes som en lördag.
Morgon därpå fick jag träffa kära storasyster Jenny för en mycket mysig frukost tillsammans på hotellet med många skratt och en massa återberättande. Tänk att hon kom så långt bort ifrån så tidigt på morgonen för att hinna träffa mig! Tack för det syrran!
Tack till er som orkade läsa ända hit, och tack till allt och alla som gjorde denna skämma-bort-migtripp, med vad som kan ha varit den häftigaste upplevelsen i mitt liv, möjlig! Tack och tack igen!
/Sanna
