Kära Ni!
Idag är det första dagen i första sommarmånaden och det känns sannerligen som att nämnda årstid nu är här på allvar. Någonstans hoppas jag faktiskt på att den också är här för att stanna. Grönskan, dofterna, och en alldeles lagom och självvald dos av sommarsol - det är faktiskt härliga saker att fylla sinnet med när det för övrigt ibland verkar nästan obehagligt tomt. Men egentligen vet jag ju att hela jag är till brädden fylld av tankar och intryck mest hela tiden. När jag känner mig heltom är det nog snarare för att jag inte orkar tänka hela tiden och min hjärna gör tappra försök att stänga av helt då och då. För hur konstruktivt är det med ett ständigt malande av sånt som; Hur ska jag orka? Hur kommer mitt liv att bli? Hur vill jag ha det? Vad är en framtid värd namnet i min egen bok?
Nej, då är det bättre att försöka ta vara på dagen som den är, och leva i nuet hur klyschigt det än känns. Njuta av smågrejer som att äta middag på balkongen med min SommarSpotify i öronen. Eller att känna sig uppmärksammad och älskad med en mest hungrig, men kanske också en smula kelsugen Almaz i knäet. Rysa och nästangråta till de mäktiga återföreningsscenerna i Den otroliga vandringen. Känna med Jasmine och njuta av hennes vackra frustrerade styrkesång i 2019-versionen av Aladdin. Och inte att underskatta, känslan av att jag faktiskt skriver igen, även om det bara är någon form av terapidagbok. Men den är viktig för mig, och jag är glad att ni vill läsa. Tack!
/ Sanna
Kommentera